Det pågår ett OS. Då är det som vanligt mycket prat om vilka målsättningar och förutsättningar våra svenska hjältar har. Målsättningen är många gånger att vinna. Andra gånger är ambitionen att komma till final eller bli Top 10. Oavsett vilket är alla deltagare där för att prestera sitt yttersta. Har man gjort det så går det både att möta media och åka hem nöjda efter fullgjort uppdrag.

För att kunna göra sitt yttersta är alla OS-deltagare oerhört noga med att säkra rätt förutsättningar för att prestera på topp. Grunden för detta är år av hård och disciplinerad grundträning. Dessutom handlar det om nötande av detaljer och mental träning. Väl på plats i OS-byn är det otaliga saker kring sömn, kost och materialval som är väldigt precisa och måste fungera. När det gäller elitidrottare kan vi lätt förstå betydelsen av allt det här och intresset kring tävlingarna handlar mycket om vilka förutsättningar deltagarna har både innan och under själva tävlandet. Journalisternas frågor är många kring hur allt har fungerat. Var sömnen bra? Har magen bråkat? Var det rätt valla under skidorna? Osv, osv…

Tänk om vi som inte deltar i OS utan nöjer oss med att gå till jobbet varje dag skulle tänka likadant som en elitidrottare. Det första som då händer är att vi skulle vara väldigt noga med att identifiera vad vi vill uppnå. Dels under dagen, dels i ett längre perspektiv med vår karriär och långsiktiga utveckling i fokus. Precis så, men med mycket tydliga målbilder tänker en elitidrottare som har ett tydligt mål för träningen under dagen, ett annat med längre sikte inställt på kommande mästerskap och medaljer.

Om vi fortsätter att tänka på oss själva som elitidrottare så blir nästa steg att vara väldigt noga med att säkra förutsättningar för att lyckas med de mål som vi har satt upp. Då skulle vi försäkra oss om att ha tillgång till rätt information, utveckla rätt kompetens och säkra rätt mandat för att nå våra mål. Våra förutsättningar skulle bli ett viktigt och alltid aktuellt ämne i samtal med vår chef och diskussioner tillsammans med kollegorna.

Det pågår som sagt ett OS. Deltagarnas prestationer och förutsättningar står i fokus för vårt intresse under några intensiva veckor.

Vad kan vi som inte deltar i OS lära av allt det här? Vår tillvaro är väldigt annorlunda. Vi behöver varken träna upp till 40 timmar i veckan eller leva med den psykiska pressen att ta en medalj. Däremot så arbetar vi 40 timmar i veckan och flertalet av oss skulle kunna få ut så oerhört mycket mer av den tiden om vi satte tydligare mål för vad vi vill uppnå. Det skulle hjälpa oss prioritera bland arbetsuppgifter och använda vår tid på ett planerat vis.

Kanske ännu viktigare är att vi skulle bli oerhört noga med att säkra rätt förutsättningar för att lyckas med våra uppdrag. Vi skulle inte längre nöja oss med taskig bordsbelysning, dåliga uppkopplingar eller oklara mandat och förväntningar på vårt jobb. Det skulle bli en fullkomlig förutsättningsrevolution på våra arbetsplatser. Säkert ganska stökigt och högljutt inledningsvis. Men efterhand som saker kom på plats så skulle ett lugn sprida sig både inom oss själva och i organisationen med medarbetare som presterade allt bättre och med allt bredare leenden i takt med att stressnivåerna går ner samtidigt som resultaten går upp.

Att det skulle bli så slår forskningen bakom Agerus-metoden fast. Den visar att nyckeln till en välmående organisation där både människor och verksamhet utvecklas väl är att vi som finns i verksamheten inte upplever några hinder för att prestera. Forskningen visar entydigt på att den som kan prestera bra också mår bra. Och den som mår bra kan prestera bra.

Att i vårt arbete tänka som en OS-deltagare skapar alltså en god och uppåtgående spiral. Det är något att ta med sig när spelen snart är över. Dessutom skapar det ett bestående värde för oss oavsett hur många medaljer som de svenska idrottshjältarna tog under spelen.