Tre kronor – Världsmästarföretaget

Svar: Genom att få laget att anamma värderingar som gjorde Sverige och svenska företag världsledande på 60- och 70-talen.

Jag skulle aldrig våga skriva det jag gör nu om jag inte hade pratat med en av Agerus grundare Pär Pettersson – och om Sverige inte tagit VM-guld med Pär i ledarstaben: ”Om du vill skapa en framgångsrik organisation för framtiden, ska du plocka några förlorade guldkorn från 60- och 70-talet”.

Pär är fil.dr i psykologi. Med Stockholms Universitet som utgångspunkt har han under mer än 20 år forskat på arbetsorganisationer och vad som får människor att högprestera över tid. Då inte bara att göra det med hälsan i behåll utan också befinna sig i ständig utveckling. Sandvik och ABB är bara två i raden av stora och framgångsrika företag som Pär har arbetat med. Han är också psykologisk coach för spelarna i vårt stoltaste landslag och arbetar tillsammans med förbundskapten Pär Mårts med att skapa den personliga utveckling, kultur och de värderingar som ska råda för att göra individerna och laget framgångsrikt. Med Tre kronor som fond blir det ett samtal om vilka framgångsfaktorer som kommer att gälla för att skapa framgång i våra företag och i Sverige som nation.

Pär Pettersson tar emot i företaget Agerus lokaler, bara ett stenkast från Västerås tågstation. Snart hamnar vi i en gemensam batalj mot kontorets kaffeautomat. Vi är på väg att förlora matchen när en medarbetare kommer till undsättning och tvingar den motsträviga plåtlådan att släppa ifrån sig en kopp åt oss var. Vi sätter oss i ett litet konferensrum. Av den lugna och gungande västmanländskan förstår jag snart vilken betydelsefull person Pär Pettersson måste vara för Tre kronor. Hans genuina engagemang för människor och deras väl och ve lyser igenom under hela samtalet.

Det jag har snappat upp i ämnet idrottspsykologi är att bland de tävlande i världseliten är det små skillnader vad gäller skicklighet och fysiska förutsättningar. Därför, har jag fått veta, avgörs matchen ofta av psykologiska faktorer. Pär Pettersson talar om att han och Pär Mårts viktigaste uppgift är att ta hand om ”Jaget och Laget”. Det vill säga både spelarna individuellt och laget som helhet. Förbundskapten måste hitta spelare som inte bara har rätt inställning till sin uppgift, utan också personliga värderingar som stämmer överens med lagets. Både formella och informella. Det är laget som vinner VM, aldrig enskilda spelare.

Pär, jag läste en undersökning för en tid sedan. Den visade att unga svenskar inte vill bli chefer utan nöjer sig med att vara skickliga medarbetare. Vad är dina tankar kring detta?
Han nästan sjunker ihop i soffan där han sitter, och för ett ögonblick ser det ut som han ska ta sig för pannan. Uppenbarligen är detta något som berör honom.

Vi måste vända bort från ett ledarskap som i grunden bygger på gamla industriella principer. Vill man kunna attrahera kompetens och möta framtidens krav på flexibilitet måste man skapa en smartness i organisationen där vi ger bättre förutsättningar för medarbetarna att själva styra sina arbetsuppgifter

– Ja, usch! Min uppfattning är att vi har gått vilse som nation. Det påverkar inte bara vårt näringsliv. Det får konsekvenser för hur vi bygger vårt samhälle och hur vi i vardagen möter varandra som medmänniskor. Av de förutsättningar och värderingar som gjorde lilla Sverige världsledande på så många viktiga områden finns bara spillror kvar. Missförstå mig inte. Långt ifrån allt var bra i Sverige under 60- och 70-talet. Men det vi hade var mycket mer av samhörighet, inte bara inom familjen utan som svenska samhällsmedborgare. Vi delade en samsyn om vart vi var på väg, att vi tillsammans skulle bygga ett välfärdssamhälle där det fanns plats för alla. Kraften kom ur att samsynen delades av medborgarna, näringslivet och den politiska makten. Allt och alla strävade mot samma stora mål. För att uttrycka det i hockeytermer – det fanns utrymme för jaget och alla månade om laget. Jag säger inte att allt var frid och fröjd – redan på 50-talet myntades begreppet ”Mannen i mitten” för att beskriva hur man som chef var pressad att leverera till såväl medarbetare som överordnade chefer. Men det som fanns då och som levde starkt, var de värderingar och attityder som behövdes för att vi skulle vara motiverade och tillfreds i en uppgift som krävde samarbete och ledning. Sedan fanns det en annan viktig faktor, man kunde i högre utsträckning skilja på arbetstid och fritid.
– Om man tittar på Sverige idag ser jag hur det under de här decennierna har skett en olycklig förskjutning på viktiga områden i både samhället och i näringslivet. ”Jaget” har tagit plats på ”Lagets” bekostnad. Man sätter egenintresset främst och låter andra klara sig själva. Samhörigheten och gruppen har fått stå tillbaka. Detta när det är just samarbete som har tagit oss människor till vad vi är idag.

Det låter illavarslande. Nelson Mandela refererade ofta till ”Ubuntu”, den afrikanska, humanistiska filosofin som betonar det ömsesidiga beroendet mellan individen och gruppen: ”Jag är vad jag är på grund av vilka vi alla är”. Med det menas att vi inte är människor på egen hand utan vi blir det när vi är tillsammans med andra. Det du säger är att vi har tappat en del av vår svenska Ubuntu?
Pär ser på mig intensivt, det känns nästan som en uppmaning att skynda på med att avsluta frågan.
– Det är precis vad jag menar. I ledarskapet fokuserar man enbart på medarbetarnas resultat utan att i tillräcklig utsträckning bry sig om deras prestation. Inte heller utvärderar man de förutsättningar medarbetarna behöver för att kunna genomföra den prestation som förväntas och som ska ge det önskade resultatet. Företagen går miste om stora värden med det synsättet. Istället ser vi hur människor blir utbrända och hur incitamenten och förutsättningarna för att bedriva ledarskap på mellannivå blivit omänskliga. Då är det inte konstigt att många unga istället väljer att utveckla och förverkliga sig själv utanför arbetslivet. Vi ser nu hur det har gått. Utan att bli politisk kan man konstatera att Sverige har dalat på allehanda topplistor. Det är allt från hur vi presterar i skolan till hur vi tar hand om våra gamla.

Det är sant att många mår dåligt på jobbet och inte får ihop sitt livspussel. Hur menar du att företagen ska förändras?
– Vi måste vända bort från ett ledarskap som i grunden bygger på gamla industriella principer. Vill man kunna attrahera kompetens och möta framtidens krav på flexibilitet måste skapa en smartness i organisationen där vi ger bättre förutsättningar för medarbetarna att själva styra sina arbetsuppgifter. Det innebär också att ledarnas roll rationaliseras – från kontroll av resultatet till att mer fokusera på organisationens förmåga och förutsättningar att prestera. Jag förespråkar en utveckling mot uppdragsorganisationen.
– Ledningen måste definiera vilka uppdrag som krävs för att nå ett visst mål. Sedan ska man bestämma vilken kompetens som krävs för att lyckas med uppdraget. Därefter fördelas arbetsuppgifter på de människor som besitter kompetensen. Summan av alla uppdrag blir genomförandet av ”Det stora uppdraget”. I Tre kronors fall är det att vinna VM.
– Det viktiga för varje organisation är att Det stora uppdraget mobiliserar engagemang och handlingskraft i organisationen, något som man tillsammans kan vara stolt över. Det är genom att arbeta mot Det stora målet som företaget tjänar sina pengar.

Det innebär också att ledarnas roll rationaliseras – från kontroll och rapportering av resultatet till att mer fokusera på organisationens förmåga och förutsättningar att prestera

Det låter som du beskriver Brasiliens Ricardo Semler och hans företag Semco. De tillverkar bland annat pumpar. Arbetarna organiserar själva arbetet och när de ska jobba, enda kravet är att de ska bli klara i tid.
– Det är precis vad jag talar om. I våra stenåldershjärnor är vi flockdjur och för våra stackars hjärnor handlar det fortfarande om att överleva. För att människan ska känna sig trygg måste hon känna att hon bidrar med något viktigt till gruppen. Grundläggande är också att vi har två sinnestillstånd, lust och olust. Att äta är trevligt och lustfyllt men att jaga (prestera) är farligt och innebär olust. Men det är också olusten som driver oss till att bli bättre, att utvecklas. Att tillsammans prestera är en överlevnadsstrategi och det är därför jag känner mig förnöjsam när jag kan bidra till gruppen. Som jag sa tidigare har den rådande individualismen gjort att våra organisationer inte presterar lika bra idag som för 40 år sedan. Om vi lämnar stenåldern så kan vi konstatera att det nu kommer att bli ledningens ansvar att skapa de förutsättningar som behövs för att kunna prestera väl. Att Semcos medarbetare är högpresterande tyder på att man har lyckats med det. Därmed inte sagt att Semcos organisationsmodell är den enda rätta.

På Semco sätter medarbetarna själva många av målen och 40 % av vinsten går till personalen. Företaget tillhör Brasiliens större och mest snabbväxande företag och är dessutom ett av de mest lönsamma. Din kommentar?
– För att vara effektiv behöver en organisation flexibilitet och närhet till såväl varandra som ledningen. Det krävs också samförstånd och ett högre syfte som är förankrat, relevant och viktigt för människorna i organisationen. Pluralism och mångfald ger den så viktiga anpassningsförmågan. Finns dessa faktorer och organisationen känner att man i sina enskilda prestationer och gemensamma uppdrag är på väg att uppfylla något storslaget, när då energin riktas åt ett gemensamt mål lösgörs en urkraft som kan skapa enorma värden. Semco kan få vara ett exempel på det.

Samtalet lider mot sitt slut, fram träder en bild av hur framtidens arbetsorganisation ska formas och det står helt klart att svenska företagsledare har en diger uppgift framför sig. Vill du ha ett snabbfotat företag där alla vill jobba och som lätt ställer om sig efter de hot och möjligheter som dyker upp? Då kanske första steget är att inom sig hitta sin Pär Mårts eller Pär Pettersson. På en lapp i fickan har han skrivit upp fem punkter:

  1. Jag ser mig som förbundskapten för ett landslag.
  2. Jag ägnar det mesta av min tid och kraft åt Det stora målet (världsmästartiteln).
  3. Jag engagerar mig i att förankra de värderingar som kan bidra till att målet uppfylls.
  4. Jag underhåller ständigt en kultur där det ges feedback på prestationen och man månar om varje spelares personliga utveckling.
  5. Svårast av allt. Jag litar på att mina spelare gör sitt bästa för att hantera situationerna på planen. Dom vill vinna VM lika mycket som jag.

Pär Pettersson
Fil.dr i psykologi med inriktning på arbetsorganisationspsykologi samt hälsa och välbefinnande.
BOR Brösarp med sin fru Lena
INTRESSEN Samhällsutveckling, matlagning och vinprovning
SENAST LÄSTA BOK Mo Yan, Det röda fältet
PÅ SÄNGBORDET Ett utkast till en artikel
RÄDD FÖR Att jaget tar för stor plats
STOLT ÖVER Min familj med barnbarn